Det vi inte dör av gör oss starkare...

Idag är det fyra dagar kvar till det datum då vår lilla prinsessa var beräknad att komma till världen. Och de senaste två veckorna, framför allt den här veckan, har varit väldigt jobbiga för mig. Jag har varit fruktansvärt känslig och gråtit väldigt mycket.
Jag tror faktiskt att ni där ute förstår varför, även om jag i mångt och mycket verkar må väldigt bra och faktiskt gör det också så blir det ändå tufft nu när det närmar sig.

I måndags kväll valde jag att ta bort min facebook som jag nämnde häromdagen. Och det var enbart för att jag inte orkar med att se fler inlägg där folk lägger upp att de är gravida hit och dit. Jag är självklart jätteglad för deras skull, men för mig är det väldigt jobbigt då jag vet att jag skulle fått min egen skatt snart. Men jag får inte det, jag får inte min skatt, min prinsessa, min dotter. För hon var inte riktigt som andra flickor, hon var inte riktigt frisk. Men ni ska veta att hon var världens finaste lilla flicka.

De senaste två dagarna har jag myst och lekt massor med min systerdotter Zoe, mitt gudbarn, och det är helt underbart. Denna unge är så himla go! Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på min flicka, Zoes kusin. Tänk va mysigt de skulle ha tillsammans när de blev äldre.
Jag glädjer mig enormt mycket åt de som finns i mitt liv, min prins J, mina föräldrar, alla mina syskon, mina underbara syskonbarn, och alla mina underbara vänner. Men jag sörjer också det jag förlorat. Även om jag kommer få fler barn, som säkert kommer vara minst lika fina och underbara som vår prinsessa, så kommer jag aldrig kunna släppa att jag förlorade min förstfödda, mitt första barn..

Jag är positiv åt det som hänt, för det har trots allt kommit mycket positivt utav det. Eftersom allt gått väldigt snabbt för mig och J så gjorde den här händelsen att vi fick stärkt oss ännu mer, och vi vet nu att vi finns där för varandra genom allt. Vi klarar allt efter att ha gått igenom det som hände oss i somras. Jag vet också vilka som är mina riktiga vänner som alltid finns där för mig, jag vet att min familj finns där i vått och torrt och jag uppskattar allt i livet så mycket mer efter att jag förstått hur lätt det är att förlora något som man tagit som en självklarhet tidigare.
Men jag måste också ibland få gå ner mig lite i min sorg som jag trots allt har. Jämför jag mig med andra kvinnor som förlorat sina barn i liknande fall så känner jag att jag är bra mycket positivare och har tagit mig igenom det bättre än andra. Men ibland får jag faktiskt sjunka ner lite..

Fast nu har jag gjort det tillräckligt, jag har skrivit av mig och nu är jag redo att vara positiv igen.
Helgen blir väldigt spännande och jag ser fram emot det jättemycket.

På tisdag ska vi för första gången sätta blommor för våran lilla prinsessa i minneslunden.. hon ska få den finaste buketten i världen eftersom hon är den finaste flickan i världen!!

"Varför är det aldrig de döende som gråter?"- Max Frisch

// Charlotte Ekberg