Sorg - ett nödvändigt ont..

Igår hade jag en lite jobbig dag.
Satt på jobbet och lyssnade på radio, Christer i P3 för det är ju så himlans bra. Igår hade de bestämt att hylla personer som gått bort så folk fick ringa in och berätta om folk i deras närhet som gått bort.
Ett sånt här program hade man ju lipat åt i vanliga fall med och jag grät, det gjorde jag men jag slutade liksom inte när programmet var slut utan jag fortsatte även senare. För när jag lyssnade på programmet så började jag tänka på vår lillprins, och sen kunde jag inte sluta med det utan fortsatte ofrivilligt att tänka heeeela dagen. Så där satt jag och smågrät hela dagen på jobbet.
Självklart har man sina jobbiga dagar, men jag tror det här berodde mycket på att vi ska till läkaren imorgon för att få provresultat efter förlossningen. Och även om jag inte tror på det själv, så inbillar jag mig och är orolig för att de ska säga att det var ett genetiskt fel - dvs att det berodde på mig och J.
Jag tror verkligen inte att det är så men jag kan inte låta bli att oroa mig för det..

Tack alla fina vänner som hör av sig och ger stärkande kommentarer och sms när man mår dåligt. Vad hade jag varit utan er?


// Charlotte Ekberg